Ett ovanligt lärkträd

Ett lärkträd växer vid grinden. Det har Berit planterat. Tidigare var det hennes stuga. Hon har förresten planterat det mesta i den här trädgården till min glädje. Det är något speciellt med att ta över en gammal trädgård som någon annan lagt ner sin själ i. Det är som att förvalta ett arv. Söta kottar sitter kvar på de knotiga grenarna.

Lärk

Lärkträdet är ett speciellt barrträd. Det fäller sina barr på vintern men är vackert ändå eftersom det sticker ut med sitt ovanliga växtsätt, bland tallar granar och björkar. De är de mest vanliga träd här tillsammans med Rönn. Rönn är fina träd och bären är bra till pynt, men snart blir jag galen på all sly som Rönnen sprider. Tar snart över bakom huset om jag inte röjer. Allt är bra i lagom mängd.

...men rönnslyn kom till användning. Jag har gjort en liten spaljé för att rama in trädgårdslandet. Här kanske ärtor eller bönor kan få klättra i sommar. Det är ett litet insynsskydd också så att jag kan få påta i mitt land ifred. Det tar några år innan syrenhäcken vuxit upp. Det ska bli intressant att se hur länge spaljén står innan de grövsta grenarna som är nergrävda i jorden ruttnar. Funderar på om man skulle kunna använda armeringsjärn som stolpar och fläta runt dem. Det blir ett annat projekt. Jag planerar fler av dessa flätade spaljéer. Jag är mycket förtjust i naturmaterial i trädgården och är i det närmsta allergisk mot plast eller krom som är ett annat fruktansvärt material. Rostiga metaller, emalj, porslin eller trä såklart går bra i den här något gammaldags trädgården.

Lärken hälsar välkommen vid skogsvägen. På våren växer tunna gröna barr ut samtidigt som björkarnas musöron. Lärken har ett skirt grenverk som släpper igenom ljuset till skillnad från de mörka granarna. Jag gillar Lärken. Under växer blåbärsris och Bergenia. Innanför staketet står ett litet Krikonträd. Krikon kan man säga är vildplommon. Jag gillar Krikon, men den sprider sig med rotskott och dyker upp i altanrabatten. Jag klipper bort och det verkar fungera.

Jag har mitt hus vid skogen och uppskattar därför att det är gallrat så kvällssolen kan krypa in. På sommaren är här sol till 8 på kvällen även om den försvunnit från min hammock, mitt favoritställe. Den sista solen njuts i bakre delen av trädgården, under tallarna. Där ska därför också göras en liten sittplats. När den sista solen försvunnit från trädgården skymtar solnedgången bakom björkarna med ett rosa skådespel.

Överallt hittas söta fågelholkar. Några lever än, som denna. Fastsatta på en lång pinne, sedan upphängda i träden, aldrig fastspikade. De har hängt där länge. Säkert minst 20 år. De har antikvärde anser jag eller var det nostalgivärde kanske.

Jag tror det är Berits man som är arkitekten. Hans initialer står på dem.

De där holkarna hittade jag idag när jag röjde under den här stora granen som vällde ut över min stenmur. Kul att man fortfarande hittar nya världar i trädgården efter 3 år här. Nu ska hela stenmuren fram där den gömts under flera lager av barr och kottar. Fortsättning följer.

De antika fågelholkarna som övergetts av fåglarna, eftersom en bit av taket är borta eller kanske saknar golv, hänger nu på lillstugans fasad. De hängde bland träden som gamla ödehus. Det sägs att fåglarna helst väljer äldre holkar än nya. Kanske renoverar jag dem en dag och hänger tillbaka dem bland träden.